Mandelkubb

Jag tror att om du känner efter så vet du exakt när stresspåslaget är på väg. Med träning kan du till och med känna den där underliggande pyrande vardagsstressen. 

Efter några års medveten träning så känner jag direkt om jag blir stressad. För mig är det att magen börjar snurra, eller så växer det inom mig och jag blir irriterad och kanske ilsken. Alla reagerar olika. Min strategi är att jag lokaliserar stressen. Varför är jag stressad/irriterad nu? Behöver jag vara det? Vad kan jag göra för att släppa den känslan.

För några veckor sedan satt jag och skrev på ett nyhetsbrev vid datorn. Min man kommer in i köket och berättar något som han var väldigt ivrig på att få dela med sig av. Det som då uppstår inom mig är: Men herregud, fattar han inte att jag är fokuserad och upptagen med detta nu. Men det är ju klart att han måste få berätta det där roliga. Vi lyssnar ju på varandra. Men morr...kan han ändå inte vänta!? Det är ju som att jag skulle börja surra med honom när han läser intruktionsboken till luftvärmepumpen eller nåt. (vilket jag garanterat har gjort nån gång) Och så vidare.. Jag känner frustrationen växa till irritationen. Där och då är min strategi att jag tar några djupa andetag och släpper datorn för att lyssna färdigt. (hade detta hänt för några år sedan hade jag tappat humöret fullständigt)

Ok, det förstår jag ju kan uppstå åt båda håll. Eller hur? Så jag berättade för min man om hur jag hade upplevt den här situationen och att vi ibland stressar upp den andre. Vi kan inte räkna med att den andre ska veta när den behöver tystnad och koncentration. Båda vi är också så hänsynsfulla så vi har nog svårt för att säga: "nu får du vara tyst tills jag är klar". Så vi kom på att vi skulle välja ett speciellt ord som betyder att den andre inte kan lyssna just nu. 

Där och då uppstod ordet mandelkubb. Så fort vi känner att "vänta lite, just nu är mina tankar på något annat håll" säger vi mandelkubb.  Så nu blir det ingen laddad känsla överhuvudtaget. Nu händer det ju inte ofta, men att säga få säga mandelkubb får ju en att le istället. Fniss istället för frustration. Hur bra? 

Jag minns också för många år sedan när min mans yngsta flicka inte var så gammal. Jag arbetade långa dagar i Gävle och när jag kom hem på kvällen dök dom på mig som hökar. Både min man och den lilla. Då skulle det berättas om allt och gärna i mun på varandra. Min strategi var då att jag pratade med min man om detta och bad honom som är vuxen att backa. Låt flickan ta sitt när jag kommer hem, så pratar vi sedan. Jag kommer även ihåg att duschen blev min uppladdningsstation. När den lilla fått ur sig det hon ville, så gick jag ner i källlaren och tog en dusch för att få lite tystnad. Och den bästa strategin i ALLA lägen..djupa andetag. Det tar ner stressnivån direkt!

Har du nån strategi? Alla sätt är bra! Själv älskar jag att tänka utanför boxen. Och hur gör man om man lever med någon som inte vill lyssna eller samarbeta? Ja den är ju knepig. Nästa gång berättar jag om vilken strategi jag hade haft.

Allt gott/Lisa